”Det är med tårarna rinnandes från kinden och med en stor smärta som jag skriver från hjärtat. Vi fick nämnligen beskedet via ett tidigt ultraljud att det var tvillingar som låg i magen, men endast 1 utvecklades. Så inom loppet av 1 minut fick jag veta att jag skulle få 2 barn men helt plötsligt klarade bara sig 1. Jag var så chockad jag kunde knappt prata, när vi gick från läkaren och barnmorskan bröt jag ihop. Jag bara grät och grät kunde inte hålla mig, jag orkade ingenting min kropp kändes så tung jag orkade inte röra mig allt jag kunde tänka på var att jag förlorade 1 älskat barn jag kunde haft i min famn i sommar, en smärta och sorg som tog mig så hårt att jag hamna i min egna bubbla, jag orkade inte prata eller träffa någon. Detta var någonting jag var tvungen att bearbeta själv då jag inte blev erbjuden hjälp och blev så illa behandlad utav läkaren och barnmorskan den dagen att jag önskar att ingen, ingen människa ska bli behandlad på det sättet. Varje dag fick jag gå med en klump i magen och hoppas att mina smärtor jag kände inte var ett missfall.
Hej.
Hemskt att läsa detta inlägg :/ precis samma hände mig i min graviditet nu. På första ultraljudet, väldigt tidigt, var där två foster, men tyvärr endast 1 hjärtslag, bara 1 som utvecklades. Det var som en kniv i magen… Jag är själv tvilling, och vet vilket jökla band man har som tvillingar, och hade sååå gärna velat att mina barn skulle få ett sådant band. Jag försökte se det positiva i det hela, att den ena levde ju trots allt! Men det enda som flög runt i mina tankar var att om nu ett foster slutade utvecklas, då lär säkert det andra också göra det… Jag var sååå deprimerad dagarna efter detta ultraljudet. Jag såg bara alla negativa saker som kunde hända. Min bm tog dock detta väldigt bra och redan en vecka senare fick vi gå på ett ultraljud till för att kolla så den med hjärtslag fortfarande såg bra ut. Och det gjorde det. Och det var jag överlycklig för, men ändå har man hela graviditeten haft tanken med sig att jag har ändå förlorat det ena barnet. Egentligen skulle där va två… :/ tror ingen mer än vi förstår känslan. Alla sa till mig ”det var ju så tidigt ändå, huvudsaken är ju att en är lvar och det ser bra ut” och ja, absolut är Jag överlycklig över att ena växte fint och allt såg bra ut, men ändå! För mig lever ändå tanken varje dag att jag förlorade ena mitt barn… Kvittar hur tidigt eller sent det är o graviditeten eller att jag har ena barnet kvar som ännu växer i mig. Jag har ändå förlorat det ena…:/