Detta inlägg skrev jag den 6:e maj i min förra blogg. Jag lägger upp lite gamla inlägg om den svåra tiden för att påminna mig om smärtorna och att en till bebis inte är ett alternativ, även fast jag önskar att vi kunde fått 3 barn som var min dröm.
”Som jag skrev tidigare igår var jag väldigt ledsen det var en känslosam dag igår. För er som följer mig på Instagram så vet ni lite mer. Igår var jag på återbesök på sjukhuset vi fick göra TUL (tillväxtultraljud) där jag fick se bebisen och bebisens morfar, den låg och sov så sött i magen. Den väger ca 1800gram just nu. Så liten och söt! vi vet fortfarande inte vem det är som gömmer sig i magen. Sen fick jag lämna massa prover, omplåstras där vid slangen och så hade jag extremt ont. Jag ville ta ut bebisen och detta ville självklart inte läkarna
jag blev jätte ledsen då jag känner att jag inte orkar med smärtan mer. Då fick jag äntligen ett datum för att jag ska få lite extra energi och försöka kämpa lite mer, den 5-6 juni kommer bebisen att få komma ut. Tyvärr blir det ingen vanlig förlossning utan den ska få komma via snitt, vilket jag inte vill egentligen. Läkarna säger att min kropp inte är mogen för en vanlig förlossning då samt att den inte skulle klara av att gå igenom en vanlig förlossning och det är ingen idé för att sätta igång den. Jätte tråkigt jag som verkligen ville föda vanligt eftersom detta är min sista graviditet. Min önskan är ju egentligen att ha 3 barn,
men jag skulle aldrig klara av att gå igenom en sånhär graviditet igen p.g.a. all smärta och sen att mina barn hamnar på neonatalen det första de gör, det är inte rättvist mot de. Som ni säkert förstått så kommer även detta barn att hamna på neonatalen jag kommer att snittas i v.36+0 eller v.36+1 det beror på när det finns möjlighet för oss att operera. Alla tider är nämligen fullbokade så vi kommer att läggas in den 5 juni och gå som ett akutsnitt så fort det finns möjlighet om det inte kommer till några akuta ärenden för då kommer de att gå före.
Sen vill läkarna att bebisen ska födas under kontorstid då det finns massa barnläkare tillgängliga då våran bebis inte kommer att andas när den föds. Den kommer inte att andas p.g.a. all morfin så barnläkarna kommer vara redo och ge den en spruta på engång när den föds för att den ska andas. Sen kommer den behöva övervakas i några dygn p.g.a. all morfin jag ätit så är den beroende utav det. Morfinet påverkar barnet att den blir trött och slö och kan glömma bort att andas, därför kommer den behöva ligga på neonatalen om inte några fler
komplikationer tillkommer så läkarna är beredda att ge den spruta direkt om den glömmer bort att andas eller blir för slö. Det låter jätte läskigt och hemskt, jag är livrädd! Det är mitt fel att barnet hamnar där pga all morfin jag äter, men jag klarar mig tyvärr inte utan allt morfin. Utan morfinet har jag extremt kraftiga smärtor så jag inte kan röra mig utan att skrika av smärta då kommer jag istället behöva åka in och ev. opereras akut vilket jag såklart inte vill och då skulle bebisen behövt komma för mycket tidigare och då hade den kunnat få problem
med lungorna/andningen resten av livet. Jag känner mig som världens sämsta mamma. Jag är glad att jag äntligen har ett slutmål nu att kämpa till, tyvärr är jag livrädd inför operationen just p.g.a. bebisen med andningen och neonatalen. Sen kommer jag även sakna magen, det bästa med att vara gravid är att ha magen och känna alla mysiga sparkar, det är inte bara dåligt med graviditeten.
Det finns dessa mysiga stunder. Det enda positiva är att jag ska få slippa slangen i njuren när bebisen föds, men jag är livrädd för de första dygnen/veckorna. Tack till er som läste, nu förstår ni nog varför det var en känslosam dag igår. Har ni fler frågor så är det bara att fråga på. Sen vill jag tacka alla ni underbara som hört av er och stöttat, tack ni är guld kärlek till er!
