Det jag ser är det jag lever för

Detta är någonting jag har hållit inom mig, jag har haft väldigt svårt att prata om detta då jag känt att det varit mitt fel. Det har tagit tid att gå igenom denna process. Men nu vill jag istället tala ut och få andra som är med i samma situation att stå upp för sig då vi inte gjorde det. Som ni alla vet så hade jag en svår graviditet som jag redan mådde extremt dåligt utav. Vilket slutade med att vi fick göra akut kejsarsnitt i v.34+1. Det var den dagen våran älskade Saga kom till oss. Hon hamnade på neonatalen i samma rum som Nova låg i, rum nord. Där var personalen jätte trevliga. Hon låg där i 1-2 nätter. Sedan fick vi hamna i ett familjerum där Saga fick flytta in till oss. Mattias hade precis börjat ett nytt jobb och började sin utbildning den veckan, vilket vi bestämde gemensamt att det var bättre att han sov med oss på sjukhuset och åkte från sjukhuset till jobbet och sedan när han slutat jobbet åkte till oss på sjukhuset. Detta innebar att jag skulle vara själv med Saga på sjukhuset.

Nova bodde hos farmor och farfar denna vecka. Vi förklarade för all personal på neonatalen hur situationen såg ut, tyvärr var de inte alls lika förstående. De var jätte otrevliga mot en och hade ingen förståelse alls. Det var som om de sade ”ni har satt er i denna situation själva nu får ni klara er själva”.  De sade det inte rakt ut men de betedde sig så illa mot oss så det var som att de sa det. Saga skulle matas var tredje timme, då Mattias hade utbildning och en massa prover på jobbet, så var det självklart att han skulle få sova hela nätterna. Då jag mådde så dåligt och inte kunde gå nått direkt efter operationen och inte kunde sova på , ville vi ha hjälp ifrån personalen om de kunde hjälpa oss att mata en måltid. De var jätte negativa och ville verkligen inte hjälpa oss ändå sade de ”vill ni ha hjälp får ni säga till” och vi sa att vi säger till vi vill ha hjälp, då får vi istället höra ”är det inte bättre att ni testar själv och orkar ni inte denna natt så får vi se om vi kan hjälpa er nästa natt”.

Tillslut blev Mattias så irriterad för vi märkte att de ändå inte ville hjälpa oss så han sade ”skit samma vi klarar oss” den responsen vi fick ”ja men vad bra så får vi se om ni behöver hjälp nästa natt”.  Vi var helt utmattade, Mattias då han hade utbildning och hade mycket att lära sig på jobbet på så kort tid och hade massa prover. Jag var helt utmattade för alla sömnlösa nätter innan kejsarsnittet samt att jag kämpade med att få igång amningen med Saga, det var stressigt då bara sondmatningen tog 1timme för henne och så skulle man få henne att amma också och sen var det dags för nästa matpass 1 timme efter. Hon skulle hinna bli hungrig också emellanåt vilket var det svåra. Vi fick kämpa med hennes viktuppgång. Mina föräldrar kom och hälsade på oss dagen efter, när jag berättade vad som hänt gick de och pratade med personalen och sade åt de att såhär ska det inte gå till!

Personalen lovade att vi skulle få hjälp denna natt, sen när samma nattpersonal kommer in så får vi ändå kämpa och ha en kamp för att få hjälp med en måltid, nästan tjafsa med de. Tillslut fick vi ett otrevligt svar ”jaja vi får väl hjälpa er då för det är väl det ni försöker säga”. Fast vi hade sagt rakt ut vi vill ha hjälp med denna måltid. Vi hade som sagt förklarat hela situationen och detta var inte någonting vi hade räknat med att hon skulle kommit så tidigt, vi hade räknat med att Mattias skulle hunnit gjort utbildningen och börjat jobba ett tag.
Senare den morgonen hade Saga kissat ner sin ”toffel” som man kallade den, det var den som Saga sov i som gjorde att hon kände sig att hon fortfarande var i min mage.

Jag ringer såklart efter personalen för att begära en ny, då är det samma nattpersonal som kommer in. Jag berättar att Saga kissat ner den och vi behöver en ny. Svaret jag får och på ett riktigt otrevligt sätt är ”jaha men om du inte har nått viktigt att ringa om så kan det faktiskt vänta för vi ska ha möte nu och rapportera”. För det första hur skulle jag kunna veta när de har möte, vi har aldrig fått någon information om när de har sina möten. Och eftersom vi inte får hämta sakerna själva p.g.a. bakterierisken så måste vi ringa och begära om hjälp. En annan situation var när Saga solade för hon hade fått gulsot, personalen hade hjälpt lägga henne i sol saken på mitt bröst så jag ändå skulle kunna få ha henne nära. Jag matade henne, när det var dags för nästa matning behövde jag hämta maten och nya sprutor.

Jag ringde personalen och bad om hjälp eftersom jag hade så ont att jag knappt kunde gå då. Sen var även den här solsaken ny för mig då Nova aldrig hade gulsot, då ringde jag efter personalen och frågade om hjälp då jag kände mig osäker på slangarna. ”jaha men det där kan du ju flytta på själv och lyfta henne själv och hämta sakerna själv så det behöver du inte ringa efter oss för” Jag hade så ont jag kunde inte lyfta henne med solsaken och ingen hjälp fick jag.

Detta är bara någon enstaka sak utav allt som hände på neonatalen. Jag grät varje dag hade ångest över att vara själv, tillslut vågade jag inte ens ringa efter personalen och fråga efter hjälp då jag ändå visste att jag inte skulle få någon hjälp. Så fort våra besökare gick ex. mina föräldrar, Mattias eller vem som helst så bröt jag ihop och grät konstant. Som tur var fick jag hjälp i slutet utav släkten som kom och skällde ut de på sjukhuset och skyndade på processen så vi fick komma hem tidigare än tänkt.  Tyvärr fick vi inte heller någon bra hjälp från hemsjukvården men det kan jag ta i ett annat inlägg. Tack för att ni tog er tid att läsa och stå på er för såhär ska ingen behöva bli behandlad. Jag ångrar att vi inte begärde att byta rum och få samma personal som vi hade med Nova, då den personalen jobbade kvar men vi bodde tyvärr inte i det rummet denna gång. Vi bodde på andra sidan korridoren.